Om du väljer att leva mer minimalistisk kommer du stöta på opposition, mothugg och skepticism längs vägen. Vissa i din omgivning kommer helt enkelt se vissa vanor som väldigt provocerande. Att det är dina kollegor, bekanta och vissa vänner kan du förmodligen stå ut med, men vad gör du när person som vanligtvis är din största hejarklack och stöttepelare, det vill säga din partner, inte vill minimera och prioritera som du?
Den frågan fick vi i kommentarsfältet på bloggen av en tjej som själv anammat en minimalistisk livsstil med ett fåtal kvalitativa klädesplagg och prylar, medan sambon är raka motsatsen, sparar allt från gamla kläder till souvenirer och tackar aldrig nej till gratisprylar.
Den här och liknande situationer kompliceras naturligtvis av att bo under samma tak och dela hem och prylar, det vill säga den yta och de saker som den ena personen nu vill ändra på, ha på ett visst sätt, eller kanske inte ha alls. Nedan kommer våra tips för att den aspirerande minimalisten ska slippa skilja sig från sin andra hälft. ;)
- Kommunicera. Berätta om dina tankar kring minimalism. Varför gör du det, vilka fördelar ser du och hur skulle du vilja gå tillväga? Välj ett tillfälle att ta upp ämnet när ni har en lugn dag eller kväll tillsammans, inte när du blir irriterad över alla prylar hen envisas med att sprida ut överallt eller när byrålådan är så full att den inte går att stänga. Då kan det uppfattas som en attack mot personen ifråga och mottagligheten och öppenheten minskar markant. Låt sedan din partner berätta hur hen ser på minimalism och på det sätt varpå du önskar leva framgent.
- Agera förebild. Dina handlingar påverkar mer än ord. Att din sida i er walk-in-closet är minimalistisk och i ordning, att ditt nattduksbord är prydligt och avplockat. Sådant kommer påverka mer och vara mer övertygande, än att förklara capsule wardrobe-konceptet, paretoprincipen eller att prata om ordning och reda. Du kan inte förändra någon som inte själv vill förändras. Satsa istället på att inspirera och föregå med gott exempel.
- Bort med tassarna. Det kan vara otroligt svårt, men frestas inte av att börja rensa bland din partners prylar och kläder utan att ha tillåtelse, i likhet med att du inte ska rensa bland dina föräldrars tillhörigheter utan godkännande. Börja med dina egna saker, förmodligen blir du förvånad över hur mycket du kan göra dig av med utan att behöva röra någon annans eller gemensamma tillhörigheter.
- Gemensamt bohag. När det gäller just gemensamma tillhörigheter är vårt tips att diskutera er fram till en lösning. Kanske kan vissa rum få vara mer minimalistiska och avplockade än andra, eller vissa specifika delar av rum.
- Bredda minimalismen. Kom ihåg att minimalism handlar om så mycket mer än att rensa bland onödiga prylar. Det blir tragikomiskt om prylar är det som ska komma emellan och skapa irritation i förhållande, när prylar är det du inte vill fokusera på. Se och testa andra delar av minimalism, som att minska digitala distraktioner, antalet fokus eller öva på att bli mer närvarande med mera.
Kom ihåg att minimalism är som att skala en lök lager för lager, där det är resan och inte målet som räknas. Det du kan göra är att vara närvarande under resans gång och njuta av de framsteg du själv gör. I bästa fall sår du ett frö genom ditt engagemang och genom att synliggöra fördelarna med dina framsteg, och får tillslut med dig din partner på den minimalistiska resan. Lycka till!
Vad är ditt bästa tips för att leva minimalistiskt med en icke-minimalist?
Det här var ett väldigt bra inlägg och ämne! Ser fram emot att läsa folks svar.
Tror precis som ni skriver att det är väldigt viktigt att inte tro att man kan ändra på någon annan eller börja rensa i sin partners saker. Kommunikationen är nog grejen – varför är prylar så viktiga för din partner? Och varför är minimalism viktigt för dig? Är du biten av flugan utan att ha egna skäl mer än att ”det verkar vara en bra sak att göra”? Om du kan definiera varför minimalism är viktigt för dig kan du antagligen identifiera vilka områden eller aspekter som är centrala och vilka du kan kompromissa med.
Jättebra inlägg! Själv gjorde jag det jag kunde med mina saker medan jag väntade in min man för våra gemensamma. Han såg att jag var mycket gladare (vem blir inte gladare av ett lättare bagage, liksom? Är ju som att gå ned i vikt!)
Snart nog anammade han själv konceptet, och även om han inte rensar som jag så hindrar han det heller inte. Nu väntar vi in våra tonårsbarn. Får se hur det blir med det. De gillar ju verkligen inte att behöva damma och dammsuga ett överbelamrat rum ;)
Klokt och duktigt av dig att invänta din man, det tycks ju ha lönat sig. ;)
Är man tydlig med fördelarna kan nog även tonåringar bli intresserade av minimalism. Framför allt med föräldrar som är det, med tanke på att barn gör som föräldrar gör, inte som de säger. ;)
Jag har min svärmor som avskräckande exempel. Efter några timmar hos henne när min man fixat något hon behövt hjälp med blir han otroligt sugen på att rensa. Fungerar också att hälsa på någon annan med ett överbelamrat hem. Tyvärr blir han fort hemmablind igen, men det att vara en förebild själv är nog det enklaste. Jag brukar hjälpa till när han sätter igång för det blir lätt att han tar för mycket på en gång så det känns överväldigande och så blir det inte klart utan bara värre. Så, lustigt nog är mina tips, var en förebild och lugna ner och bromsa lite när utrensningslusten slår till så att det faktiskt blir gjort och inte bara blir för överväldigande.
Kul Helle med ditt lite omvända perspektiv. Det blir nästan som floskeln ”gasa och bromsa samtidigt”. ;)
Ja, som vi skrev om i inlägget Förankrad av prylar i hemmet:
http://minimalisterna.se/forankrad-av-prylar-i-hemmet/
Så har även vi föräldrar med i våra ögon överbelamrade hem som fungerar som avskräckande exempel. Kanske var det där intresset för ordning och reda och minimalism en gång för länge sedan föddes, innan jag själv visste om det och kunde sätta namn på det. :)
Jag tror också på att vara en förebild. Och att inse att det är okej att vara olika och kunna se det med humor.
Jag vet att min man blir less på mitt tjat om att rensa så jag försöker hålla det på en lagom nivå. Jag har bland annat ifrågasatt boken Sagan om ringen som min man haft i 12 år utan att läsa den. Jo då den skulle vara kvar för han ska läsa den. Sen slog han in boken som julklapp nu i julas och gav mig den att skänka vidare :)
Haha, vilken rolig julklapp, som sagt, bra att kunna se olikheterna med humor. :)
Jag blir nyfiken på hur ni tänker med att det är resan och inte målet som räknas. När jag läser era inlägg slås jag av hur mycket energi det verkar som att ni lägger på att rensa, men jag tänker då att ni kommer få det så skönt när ni är klara och därför förstår jag er. När jag själv rensar så tycker jag att det är jobbigt men där bordet är avplockat och skåpen inte är fyllda till brädden – DÅ är det behagligt. Alltså målet är poängen, inte resan dit. Jag skulle vilja veta vad ni tänker om detta.
Om jag fick välja skulle jag nog klara mig bra i ett minimalt hem på ett rum och kök, eller kanske resa runt med allt jag ägde i en ryggsäck. Min sambo är ingen minimalist och jag skulle gärna slänga ut många av hans grejer om jag fick, men tänker inte pressa honom till det.
Ser hur en nära släkting sitter med lägenheten full av onödiga saker och hur det hindrar henne från att flytta, bjuda hem folk, förändras eller leva fullt ut. Det känns sorgligt och jag har bestämt mig för att det aldrig ska hända mig.