Döstädning innebär att du rensar ut stor del av det du samlat på dig under livet för att underlätta för dina efterlevande. Bara ordet döstäda gör att man inte direkt blir sugen på att påbörja aktiviteten. Men behöver du verkligen ha en emotionell snuttefilt eller täcke av saker för att känna dig trygg? Och varför är det så mycket lättare att dra täcket över huvudet än att resa sig upp, ta action och börja rensa bland de gamla prylarna?
Om du inte själv döstädar kommer dina barn eller barnbarn tvingas göra det när du själv lämnat jordelivet. Är det inte mer än rätt att du själv tar ansvar för dina prylar än att lägga över bördan på andra? För om du själv känner ett motstånd att ta tag i det, då kan det rimligtvis ses som en börda. Det är dags att du tar ansvar för din eget ”skit”. Var beredd på att 80/20-regeln gäller även här, det vill säga att 80 procent riskerar att bestå av överflödiga prylar som inte används, och onödig konsumtion som varken du eller någon annan längre värderar särskilt högt. Men när bara de bästa 20 procenten är kvar kommer allt kännas ljusare och lättare. :)
En av våra inkörsportar till minimalism var att vi tog hand om varsitt dödsbo. Vi fick uppleva hur jobbigt och tidskrävande det är att gå igenom nära anhörigas personliga tillhörigheter men också se hur mycket känslor det rör upp hos andra som stått personen nära. Liksom hur svårt det är att veta vilka prylar personen som gått bort skulle uppskatta togs om hand när det är stora mängder saker att gå igenom. Om det ens spelar någon roll nu när hen inte längre är i livet? Ju större mängd saker att ta hand om desto svårare är det att se guldkornen.
Varför är det så svårt att börja döstäda? Kommer döden närmare för att du planerar och förbereder för den? Eller kommer du istället leva längre när du gjort dig av med saker som tynger dig? Vad gör man egentligen med sina hemligheter? Vill du att dina barn och barnbarn ska kunna läsa dina dagböcker? Vad är egentligen värt att spara?
Det är dags för den äldre generationen att ta ansvar för sina egna saker. Rensa ut värdelösa papper, överflödiga kläder och saker som inte längre används. Kanske hittar du saker du värderar högt men glömt bort eller saker som gömts bland allt bråte. Även om döden inte står för dörren så kan det vara skönt att vara förberedd genom att ha mindre packning på resan dit.
Alla generationer har olika ryggsäckar som påverkar dem i sitt sparande och sin rensning. Har man växt upp under fattiga förhållanden med nästan inget materiellt, finns en stor risk att man har svårare att göra sig av med saker. Det känns fel ända in i märgen att frivilligt göra sig av med något man tidigare fått kämpa för att ha råd eller möjlighet att skaffa sig.
Tre tips för att komma igång med dörensningen;
- Fråga släktingar om de redan nu kan peka ut några saker i ditt hem som de skulle vilja ha den dag du inte längre finns i livet. Det kan vara svårt att veta vilka tavlor barnen gillar, vilken glasskål barnbarnen sneglat på i smyg eller om du har något i kökslådorna som någon faktiskt har ett konkret behov av. Kanske pekar de på något litet som du annars skulle gjort dig av med i rensningen och som de kan få redan nu.
- Börja där du känner ett litet sug efter att rensa och skapa ordning. Kanske ser du fram emot att gå igenom alla gamla kläder, kanske irriterar du dig på stöket i linneskåpet och vill skapa ordning och kan samtidigt göra dig av med sängkläder och handdukar du inte använt på åratal. Eller också kanske någon del av köket lockar dig till rensning.
- Börja med enkla områden som gör att du kommer igång med rensningen och skapar momentum som får dig att fortsätta. Kanske har du gamla tidningshögar liggandes, gamla betalda räkningar och liknande papper som är onödiga för efterlevande, urklippta recept som inte blev favoriter, gamla matvaror som passerat bäst-före-datum med råge, ensamma eller trasiga strumpor du alltid väljer bort, eller kanske ett medicinskåp med inaktuellt innehåll. Börja där din tröskel till att komma igång är låg.
Behöver du verkligen ha kvar ditt stora emotionella täcke med saker för att känna trygghet inför det oförutsägbara som döden innebär?
Har du någon i din omgivning som behöver döstäda? Tipsa dem gärna om blogginlägget så kanske de får sig en tankeställare. :) Alla förändringar börjar med medvetenhet och insikt. Misströsta inte om de inte börjar rensa och röja på en gång, förhoppningsvis sår du ett frö och dessa kan som bekant behöva ligga och gro ett tag innan det händer något. :)
Tror nog att alla över 70 behöver döstäda. Särskilt de som bor/bott i hus..
Ja, säkert 99% av de pensionärer som bor kvar i sina hus… ;)
Jo visst är det jobbigt att tömma ett dödsbo. Speciellt som att min far samlade och sparade på allt. Men det blev ändå en inre resa för mig att göra det. Det tog mig lång tid och mycket möda men det var helt nödvändigt. Jag fick en annan dimension av min far i form av dokument mm. När allt var klart återstod en kartong av ett helt liv. Jag skulle inte velat vara utan detta även om det var oerhört jobbigt.En annan syn på det men allt har ju 2 sidor.
Tänkvärt!
Tänkvärt, men frågan är om allt som gicks igenom behövdes gå igenom för att få en annan dimension av din far, det hade kanske räckt med hälften av sakerna, bara det var ”rätt” saker. Och då hade det kanske inte varit lika tidskrävande. Men det kan helt klart ses som en del av sorgeprocessen, och den måste man ju låta ta tid.
Min mor uttrycker det som så att ”Det ska vara sterbhusvänligt”. Både de och vi rensar löpande och det verkar alltid finnas något att rensa ut, trots att vi inte har så mycket saker. ???
Jag gör detta med mina (högst levande) föräldrar just nu! Det är klart att det tar tid, men det är ett så bra sätt att umgås på. Jag får lära mig massor om deras liv (exempelvis hade mamma sparat annonser och svarsbrev från varenda jobb hon någonsin sökt) och var alla saker de äger kommer ifrån. De får berätta sin historia som jag som barn kanske många gånger inte har full koll på, särskilt från ”tiden innan barnen”, och jag tycker verkligen att jag lärt känna dem på ett helt annat sätt.
Mitt hem består nästan till hälften av saker som jag under dessa tillfällen pekat på och sagt ”den där tycker jag är så fin” och de tyckt att den då lika gärna kan vara fin hos mig eftersom de har så mycket annat. På det sättet får jag många belöningar för alla timmar i källarförråd och på vindar. Jag och min syster är unga och har inte ännu ett etablerat hem fyllt av prylar så vi kan och vill ta emot så mycket mer än exempelvis mina föräldrar ville/kunde göra när de var i 40-årsåldern och mina mor- och farföräldrar gick bort. Då hade de ju redan ett ”fullt” hem med alla köksredskap och lakan och möbler som behövdes. Det tror jag underlättar att utrensningen för mina föräldrar, att vi är intresserade av att använda sakerna hos oss.
Jag kan alltså verkligen rekommendera att som barn hjälpa till med ”döstädningen”! Så mycket win-win. Sen kan jag kanske tycka att ”döstädning” var ett ganska hårt uttryck och kanske inget man ska inleda med om man ska föreslå detta för sina levande föräldrar… Det vi gör är väl snarare tvärt om, ”levastädning”, eftersom målet är att de ska kunna bo mindre, ha mindre att ta hand om och därmed förhoppningsvis orka leva länge länge :).
Vad härligt att dina föräldrar verkar så samarbetsvilliga så ni kan göra detta tillsammans och medan de har energi och ork kvar. Och vad mycket lättare det kommer vara för dig att veta vad som faktiskt betydde något för dem etc, när de en dag lämnar jordelivet.
Haha, det är inte vi som myntat ordet ”döstäda” utan det är ett begrepp som används vid just denna typ av rensning. ;)
Jag drömmer om att få göra detta med svärmor men jag vet inte var jag ska börja i processen. Hon har grejer golv till tak känns det som och min man har inga syskon så jag vet att det blir vi och sannolikt mest jag som får ta hand om det (min man är inte bra på att sortera ut saker).
Mina föräldrar rensade ut massor i samband med en flytt för ett år sedan. Jag är väldigt glad över att det gjordes medan de ännu hade tillräckligt med ork. Så jag skulle rekommendera alla att rensa ut medan medan man ännu har möjlighet att göra det själv
Jag tror det kan vara svårt just för att de är en annan generation som är uppväxta med att se på saker på annat sätt än i dagens överflödssamhälle. Men jag tror att en flytt till mindre bostad är en jättebra start för att få dem att rensa. Tyvärr bor ju väldigt många äldre kvar i sina onödigt stora villor för att ”det är billigast så” utifrån skatteregler och de ökade bopriserna i de flesta svenska städer.
Oj om jag kunde få mina föräldrar att förstå detta också! Ett stort hus med flera rum full proppade till bredden och endast två som bor där.. usch, jag får ångest då jag kikar i deras skåp. Men nej skulle jag visa detta inlägg och poängtera att de kanske borde röja lite så skulle jag få höra att jag har inga känslor och en lång versa om ditt och datt..så jag orkar inte ens försöka, de blir bara sura varje gång. Jobbigt!
Du får hålla tummarna att de flyttar till mindre bostad medan de fortfarande har energi kvar att rensa. :)
Håller med finlandssvensk ovan! Jag har redan länge försökt så frön hos mina föräldrar angående rensning av deras prylar. Men har hittils bara fått suckanden och defensiva undanflykter till svar. Önskar verkligen att de kunde börja ta ansvar för sina prylar i tid, de är nu runt 60 år gamla. I planerna finns att jag ska rensa ut mina egna gamla saker som tyvärr (!) fortfarande står i mitt gamla rum hemma hos dem. Kanske det kunde få dem lite inspirerade.
Samma läge, men i ännu värre skala, råder hos svärföräldrarna. Svärmor lider av någonslags lindrig samlarmani och i varje vrå i det stora huset står det lådor med onödiga prylar. Min sambo är enda barnet så att reda upp där ser som läget är nu ut att hamna på oss. Ser verkligen INTE fram emot det projektet.
Min mormor och morfar var väldigt duktiga på det där med att röja och städa! Det tänker jag ofta att jag ska vara med. Visst fanns det mycket att ta i när de gick bort. Men det kunde ju varit mycket värre!
Jag har ärvt detta beteende tror jag. Hoppas jag! Rensar ofta och röjer här hemma. Det är snart dax att ta en eller två vändor till återvinningscentralen.
Stort hus = många ställen att rensa på! Funderar på om vi flyttade till mindre hus…. Vi har ju så många saker som vi aldrig kommer använda eller behöver ha! Kan vi bo i ett mindre hus tro? Vet inte. Röjer och funderar på saken.
Ja, det är ju en fördel med att leva mer minimalistiskt, att du ofta då kan bo mindre och få lägre boendekostnader.
Läste på en facebooksida om någon som istället kallade det FRAMTIDSSTÄDA just för att betona att det faktiskt också är något att göra för sin egen skull. Alltså att rensa och städa för att jag förtjänar att ha det fint och luftigt utan en massa bös som tynger mig redan nu. Det tyckte jag var en fin tanke.
Jag älskar er blogg men måste faktiskt säga att jag inte håller med här efter att ha läst inlägget och flera kommentarer. Man måste respektera andra människor och vad en person anser vara skräp och överflödiga saker kan innehålla värde för andra. Föräldrar och släktingar har rätt att ha hur mycket saker dom vill. Jag tycker inte att de ska behöva tänka på hur deras anhöriga ska behöva gå igenom deras saker efter de inte längre är i livet. Njut av era släktingar och föräldrars sällskap istället för att fokusera på hur ni ska behöva rensa deras saker när de inte längre finns i livet. Eller hjälp dem att få bättre ordning nu om De vill för att De ska trivas bättre när de lever. Döstäda tycker jag var ett själviskt och obehagligt ord. För övrigt tack för en fantastiskt bra blogg.
Det är inte vi som myntat ordet döstäda, det är ett ”vedertaget” begrepp och har till och med skrivits en bok om just det. Bara för att klargöra varför vi använder det begreppet. ;)
Jag tycker dock man ska ta ansvar för sina egna prylar och inte ”tvinga” anhöriga ta hand om alla prylar och i vissa fall bråte för att man själv inte längre orkar eller kan. Sen håller jag helt klart med dig om att man ska njuta av släktingars och föräldrars sällskap, men det ena behöver inte alls utesluta det andra. :)
Som barn till en förälder som gång på gång döstädat (medan jag var barn och bodde hemma) knyter det sig bara i magen av att människor föreslås döstäda. LEV! Städa för livet! Rensa för att ha det bra nu, och om du inte finner motivation för att rensa för ditt eget livs skull, för din egen skull, så strunta i det! Jag hyr mycket hellre fyrtiofem containrar när mina föräldrar dör än genomgår ännu en av min ena förälders döstädning.
Det finns också det omvända, min mormor slängde frenetiskt (dog när jag var tre) och mamma som enda barnet har ingenting sparat efter henne, inte ens foton finns kvar då mormor vid morfars död slängde allt hon kunde i sin sorg. Men tycker ändå att man får respektera de som lever och att de själva ska få välja vad och hur de vill göra.
Håller verkligen inte med om att man bara har att accpetera närmaste anhörigas ovilja att rensa efter sig i slutet av livet om de väl har möjlighet. Detta att, t ex föräldrar, tycker sig ha rätt att göra som de vill, är inte annat än grov egoism och häpnadsväckande brist på mognad (i den åldern!). Närmaste anhörig är skyldig att städa upp efter den döde. Om det är osedvanligt mycket grejer är det att lämna ett omåttlig börda, t ex till sina barn. Min syster och jag är tydliga gentemot vår mamma att det är två, tre containrar som gäller, om hon eller hennes man inte gör sig av med allt skräp. Men detta har fått rensningen att stanna av. Hon tycker nämligen att den lösningen är den bästa – för henne! Så obefintlig är självrespekten. Hon verkar inte ha lärt sig ett dugg av mormors bortgång. Försäljningen av hennes totalt förfallna sommarstuga tog två år, såldes till slut för en pinsamt låg summa. De äger i sin tur också en allt mer förfallen stuga och med galet mycket skräp utspritt på tomten och i uthusen…men ja ja, nivån på självrespekten anger tonen för hur man bemöter andra.
Bra och klokt skrivet. Har tyvärr sett beteendet förr för egen del.
Min mormor tog livet av sig i somras. Det fanns knappt någon personlig sak i hennes lägenhet. Min mormor hade social fobi och ville inte att någon skulle veta något om henne. Hon har flyttat mycket och vid varje flytt har hon kastat mycket för att sedan köpa nytt. Det kändes så tomt och vi efterlevande undrar om någon egentligen kände henne. Så städa inte bort allt. Det är trevligt om det finns några guldkorn.
Visst är det så, och vi vill ju både förespråka en behovsorienterad minimalism som att det ska spegla ens personlighet (vilket det ju visserligen gjorde men på ett väldigt udda sätt för din mormor). Konsten är att att i likhet med paratoprincipen rensa bort de överflödiga 80% och behålla de 20% som skapar värde och utgör ett behov.
http://minimalisterna.se/paretoprincipen-ratt-applicerad-ar-minimalism/