I serien gästminimalister berättar ger vi våra läsare och bloggrannar möjlighet att med sina egna ord beskriva och inspirera med sin minimalistiska resa.

Nedan hittar du fru Granaths berättelse om hur hon och hennes familj valt att leva på betydligt mindre yta än många andra tvåbarnsfamiljer, samt hur ett minimalistiskt förhållningssätt har gjort detta, inte bara möjligt, utan också enkelt.

”Grattis till tillökningen! Tänk, nu är ni tvåbarnsföräldrar. Då är det väl dags att flytta till något större?” Ehum, nej vi tänkte faktiskt bo kvar så länge som möjligt. Faktum är att vi trivs bättre än någonsin och att vår lägenhet aldrig har känts så hemtrevlig och rymlig som nu. Jag är fru Granath och bor med min familj på 66 kvadrat.

När vi väntade vårt första barn fick vi hem en checklista på över 100 nödvändiga prylar som vår närmaste barnbutik välvilligt sammanställt. Vi jämförde med vår egen lista på fem saker, såg oss runt i hemmet och insåg att nu var det dags att tänka smart.

Vår lägenhet består av två rum och kök. Som i de flesta flerbostadshus byggda under det senaste decenniet har förvaringsutrymmen som garderober och skåp omvandlats till en klädkammare. I vår lägenhet råkar denna klädkammare vara försedd med fönster och parkettgolv liksom i övriga rum.

I en handvändning (nåväl, det tog den blivande pappan en hel helg att med handkraft driva ut de decimeterlånga betongskruvarna till vägghyllorna, sedan ytterligare en helg för spackling, målning och tapetsering) så hade vi ett litet barnrum. Däremot hade vi inte längre något förvaringsutrymme. Det blev en prylrensning av historiska mått. Efteråt gick jag ned till vårt källarförråd flera dagar i rad bara för att beundra ordningen.

När vår dotter, som snart fyller tre år, föddes hoppades vi kunna bo kvar i vår lägenhet i ytterligare två år. Nu när den tiden har passerats och vi även har fått en liten son känns det inte alls overkligt att vi kommer att kunna bo kvar till dess att de börjar skolan. Ett minimalistiskt förhållningssätt har gjort det möjligt.

Idag ryms alla kläder i en dubbelgarderob och en byrå som står inne i vårt sovrum. De ytterkläder som vi använder för säsongen får plats i hallen och övriga förvarar vi i källarförrådet. I barnrummet sover numera båda barnen – sonen i en spjälsäng och dottern i en liten juniorsäng. Vid den ena sänggavel står en byrå med leksaker och vid den andra står en garderob som nu rymmer alla prylar från klädkammaren (jo, vi hade mer än bara kläder där) som undkom rensningen. Rummet är knappt fyra kvadratmeter och ändå får vi ständigt förtjusta tillrop av vänner som överraskas av hur rymligt det känns. När sonen vuxit ur spjälsängen tänkte vi byta till en liten våningssäng som vi hittat på internet. Den får plats längs kortsidan av rummet och på så vis kommer det att frigöras mer golvutrymme att röra sig på.

Vi bor inte kvar i vår lägenhet av ekonomiska skäl. Tvärt om skulle vi för samma pengar som vi betalar i hyra klara av både ränta och amortering på en villa (åtminstone på pappret, kostnaderna för oförutsedda händelser och nödvändiga saker verkar dra iväg i samma stund som mäklaren lämnar över nycklarna). Att vi väljer att bo kvar beror främst på att vi trivs så bra i området, att hyran för en större lägenhet i samma område ligger i överkant och att vi vill leva en så enkel tillvaro som möjligt medan barnen är små.

Vårt boende kräver inget underhåll och det tycker vi känns jätteskönt när vi ser hur våra vänner lägger varje ledig stund på att fixa med något för att sedan byta av den andra som haft hand om barnen. Avsaknaden av trädgård har vi kompenserat med en odlingslott på 70 kvadratmeter som kostar oss en hundralapp i årsavgift och där barnen kan krypa runt bäst de vill bland jord, hallonsnår och potatisblast.

Vi saknar inget av det som vi har rensat ut. Att bara behålla saker vi använder eller tycker särskilt mycket om och att ha full koll på vad som ligger nedpackat i källarförrådet gör att vi inte längre köper på oss något onödigt. Barnkläder finansierar vi helt genom att sälja de plagg som blivit urvuxna på Tradera och sedan fynda fint och ofta oanvänt på loppisar (andrahandsmarknaden för barngrejer är oslagbar). Numera önskar vi oss även främst presentkort till barnkläder vid födelsedagar och liknande. Leksaker finns det onekligen gott om även i vårt hem men allt har sin plats.

Ett skåp i vardagsrumsskänken rymmer diverse pyssel, en hylla i tv-bänken gömmer spel och backar med lego och trätågbana står bakom soffans kortsida. Saker som barnen inte längre leker med tar vi ned till förrådet en tid och tar upp annat som de får återupptäcka. Detta gör att vår lägenhet går väldigt snabbt att städa. Det tar oss sällan mer än ett par minuter att återställa vardagsrummet (jag har hört att det är där leksakerna hamnar även hemma hos andra) från ett bombnedslag vilket gör att vi, när barnen slocknat för kvällen har gott om egentid. Det är bland annat då som pappan ägnar sig åt att skriva meterlånga inlägg på sin aktieblogg :)

Jag vill avsluta med att dela med mig av ett tankesätt som hjälper mig mycket i småbarnsvardagen och som jag tror kan appliceras rakt av för den som önskar få lite mer ordning och reda i sin tillvaro. Det är att varje sak man gör räknas. För min del kan det kännas som ett oöverstigligt berg att för tredje gången på en och samma dag ta reda på oredan kring matbordet och i köket efter en måltid. Eftersom vi har en öppen planlösning mellan köket och vardagsrummet kan jag inte stänga dörren om eländet heller. I den stunden försöker jag tänka att om jag så bara plockar upp ett enda majskorn från golvet så är det bättre än inget. Då känns det lättare. Och ser man på, har jag väl plockat upp ett så brukar alla de omkringliggande följa med av bara farten. Kanske att det kan fungera nästa gång du öppnar en skåplucka och ser några prylar som du inte använt på länge?

Om även du är intresserad av att medverka som gästminimalist på bloggen så hittar du all information om hur du går till väga här.