Jag tänker ibland på hur det skulle vara om fler kunde vara förnöjsamma. Istället för att ständigt sukta efter det man inte har, eller sträva efter mer, fler och större.
Vi har byggt upp ett samhälle där missnöjsamhet behövs för tillväxten. Där företagen tjänar på att vi är missnöjda med det vi har idag och gynnas av att få oss att tro att vi kan få det lite bättre. Och där har de verkligen lyckats med sin marknadsföring. För vem vill nöja sig med mindre, när man kan få mer och fler?
Visst är denna medfödda och kulturella drivkraft en starkt bidragande orsak till mänsklighetens nuvarande framgång. Men kan det vara så att vi nått den punkt där drivkraften inte längre gagnar varken individen, mänskligheten eller planeten?
Tänk om vi plötsligt skulle vara nöjda med det vi redan har och där vi är i livet. För vi har det ju generellt sett otroligt bra i vår del av världen. Då skulle vi inte i samma utsträckning shoppa onödiga saker, renovera fullt fungerande hem, armbåga oss fram i karriären, stressa fram i livet eller sukta efter nästa vad-som-helst. Vi lägger allt krångligare livspussel och målar in oss i ett hörn där vi måste jobba längre och hårdare för att upprätthålla vår ohållbara livsstil.
Vad är det som gör att vi har så svårt att stanna upp och stoltsera med att vara förnöjsamma? Är det rädslan för att andra ska springa ifrån oss och plötsligt ha fler, mer och bättre än oss själva? Är det samhällets förväntningar på att vi ständigt ska sträva uppåt och framåt, oavsett om det gäller karriär, hemmet eller fritiden? Det är nästa pryl, nästa resa, nästa bostad, nästa utmaning, nästa karriärsteg. Hur många stannar egentligen upp, känner sig nöjda och kan landa i det längre än över en helg?
I ett samhälle där mycket är uppbyggt kring att du ska vara missnöjd, är det otroligt underskattat att vara förnöjsam.
Men kanske har vi kommit till en nivå där mer och fler inte längre är bättre. Där mindre, färre och enklare är det nya framgångsreceptet.
Och där vi kan börja backa bandet för att Sveriges Overshoot Day inte ska inträffa redan i början av april. Det vill säga den dagen då vi förbrukat vad som borde varit jordens totala årskvot av förbrukning av naturresurser.
Tänk om vi skulle börja vara mer nöjda med det vi redan har och där vi är i livet, vad skulle då hända med oss som individer, samhället och planeten?
Vad tror du?
