Etikettarkiv: balans

Sammanfattning: En månad med livsbalans

Nu är november månads utmaning över som gick ut på att testa hur livet kan förändras med en sund balans mellan arbetsliv och fritid.

Det är egentligen inga nya insikter som trillat ned i huvudet denna månad utan det handlar mer om repetition av insikter jag redan fått tidigare i livet. Men det är som bekant en ganska stor skillnad på att veta vad som är rätt och på att faktiskt agera därefter.

Så hur reagerade omvärlden på mitt nya beteende?

  • I stort sett ingen har reagerat negativt på att jag dragit ned på tempot en aning och inte längre överlevererar på alla fronter. Saker får ta lite längre tid alternativt göras lite mindre noggrant och det är ok.
  • Mina kollegor blir mer förvånade än irriterade när jag plötsligt börjat säga nej till uppgifter som är lågt prioriterade alternativt utanför mitt ansvarsområde. De hittar snabbt någon annan att delegera till som är sämre på att säga nej än vad jag numera är eller någon som faktiskt har tid över.
  • Att själv delegera arbetsuppgifter till kollegor inom andra delar av företaget har fungerat relativt bra. När jag inte längre agerar smörjmedel i dåligt fungerande interna processer och problemet landar på rätt ägares bord börjar man kika på mer långsiktiga och automatiserade lösningar.
  • Ingen har kommenterat kring att jag numera arbetar normala tider och inte längre svarar på mail eller löser uppgifter på helger. Möjligen har någon i mitt team snarare varit positiv till förändringen. Troligen för att jag numera inte stressar dem att göra samma sak.
  • Det har funnits en stor förståelse från min chef och HR för att jag vill lämna ifrån mig några av mina ansvarsområden inför bebisens ankomst. Att de själva haft spädbarn en gång i tiden hjälper säkert till i kombination med en insikt kring hur överbelastad min arbetssituation varit under hösten.

Och hur reagerade jag själv på mitt nya beteende?

  • Till en början var det lite läskigt att släppa kontrollen genom att delegera, säga nej och ignorera diverse statusmöten, men det blir bättre och bättre. Att be människor om hjälp är även det en smula stressande och ovant, speciellt till en början.
  • Vetskapen om att jag inte längre tillåter mig själv att arbeta ikapp på kvällar och helger gör att jag numera tvingas prioritera och arbeta med rätt uppgifter under normal arbetstid.

Och vad är de större insikterna från denna månad?

  • Så länge man är tydlig med att något kommer att ta längre tid eller inte hinnas med alls så är det helt ok. Det blir ett problem först när en försenad eller utebliven leverans dyker upp som en överraskning, vilket går att undvika med planering och tydlig kommunikation.
  • För att lyckas med förändringen har jag varit väldigt noga med att inte fuska. Datorn stannar på kontoret, jag går hem då dagen är över oavsett om saker är kvar på min prioriterade att-göra-lista. Jag läser inte ens arbetsrelaterad litteratur på fritiden längre, inte ens spännande jobbrelaterade bloggar.
  • Jag har fortfarande inte tagit en enda fika borta från datorn. Den vanan verkar svår att bryta. Jag avundas de kollegor som kommer från tidigare jobb inom industrin eller statliga inrättningar som med gott samvete tar en halvtimmes fika, ibland både på förmiddagen och eftermiddagen. Jag kollar normalt sett inte ens Facebook och privatmailen en enda gång under arbetsdagen.
  • Jag har observerat att de äldre kollegorna är enormt duktiga på att be om hjälp samt delegera arbetsuppgifter speciellt på yngre, överambitiösa kollegor med mycket energi. Det är något jag kommer att vara medveten om samt möjligen ta efter i mindre skala.
  • När man drar ned på tempot och stressen blir man generellt en bättre människa. Plötsligt ökar empatin för andra människor samt förmågan att lyssna på kollegor och prioritera både sina egna och andras uppgifter.
  • Chefen och resten av företaget kommer inte sätta stopp eller dra ned på tempot. Det får man ansvara för på egen hand. Inte heller blir man belönad för att man sliter ut sig, frågan är om någon ens ser det. Däremot börjar de flesta rätt snabbt se överleverans som ett normaltillstånd om man inte passar sig.
  • Ju mer man jobbar och presterar desto mer arbete får man på sitt bord. Att dra ned på tempot och sluta överleverera samt kommunicera och maila så mycket, får med andra ord trevliga följdeffekter av snöbollskaraktär.
  • Livet blir oändligt mycket bättre då man ger sig själv tillåtelse att vara ledig både praktiskt och mentalt. Plötsligt finns det mycket mer tid för återhämtning, träning och umgänge med familj och vänner.
  • Trots att jag har ambitionen att inte låta tankarna gå till arbetet på kvällarna och helgerna är det extremt svårt att kontrollera. Det enda som fungerar är i stort sett att aktivera eller stimulera sig på ett eller annat sätt med något som tar ens fulla koncentrationsförmåga eller fokus.

Sammanfattningsvis ska det bli spännande och se vad skillnaden i mitt beteende får för konsekvenser på längre sikt. Kommer jag bli sedd som en slacker av mina kollegor inom några månader, kommer jag till slut lyckas med att helt släppa jobbtankarna på fritiden, kommer jag plötsligt en dag ta mig tid för fika och kommer jag på lång sikt att bli harmonisk eller i själva verket understimulerad av mitt nya sundare tempo?

En månad med livsbalans

Då var det dags för mig, Herr Minimalist, att berätta om november månads utmaning som kommer gå ut på att etablera vanan att ha en sund balans mellan arbetsliv och fritid, det vill säga försöka skapa livsbalans i tillvaron.

Jag har sedan jag kom tillbaka från semestern i slutet av augusti jobbat alldeles för mycket. Jag har majoriteten av veckorna jobbat 50 timmar eller mer med ett extremt högt tempo och tunga leveranskrav. Det finns flera omständigheter och anledningar jag kan skylla på, exempelvis:

  • Vårt företag är i en extremt expansiv fas med nästan 40% tillväxt per år
  • Jag ansvarar för två avdelningar
  • Medlemmarna i båda avdelningar är relativt nya och behöver mycket hjälp
  • Jag är dessutom direkt ansvarig för två av våra produktlinjer
  • Vi har gjort en stor satsning med att definiera nästa generation av våra huvudprodukter
  • Jag har dessutom drivit en EU-bidragsansökan och andra småprojekt parallellt
  • Osv…

Men i slutänden handlar det om mina prioriteringar, respekten för min egen tid och hälsa samt konsten att säga nej. Det är ju precis ett sådant liv jag levt sedan sommarsemestern som jag absolut INTE vill leva. Att försöka etablera harmoni i livet med till exempel meditation, vilket var förra månadens utmaning, är att angripa symptomen och inte grundproblemet.

Och trots att arbetsuppgifterna är väldigt utvecklande och intressanta, är det inte hållbart att sitta i möten 30-40 timmar i veckan, svara på mail och sköta egna arbetsuppgifter på kvällarna, samt läsa på om marknaden och konkurrenter på helgerna. Speciellt eftersom jag och Fru Minimalist ska bli föräldrar om bara ett par månader.

Därför kommer jag göra det till en vana att framöver lämna jobbet på jobbet, jobba max 40 timmar per vecka, ta mig tid för fikapauser, men kanske allra viktigast även börja lämna ifrån mig en del av mina nuvarande ansvarsområden. Jag kommer även att vara extremt selektiv med vilka möten jag tackar ja till så att jag har tid över till mina egna åtaganden under normal arbetstid. Jag läste förresten en bok på just det ämnet häromdagen som heter Time Warrior som jag kan rekommendera.

Det är lite lurigt att avsluta med en fråga på ett inlägg likt det ovan men om du har tips kring hur man lyckas med livsbalansen, både på kort och lång sikt, så tar jag tacksamt emot dessa!

Allt från minimalister till samlare

Extrema åsikter och livsstilar väcker ofta intresse och uppmärksamhet, speciellt i olika typer av media. I Sydsvenskan har det i veckan skrivits en intressant artikelserie som sträcker sig hela vägen från extrem minimalism till extremt samlande.

Längst ner i artikeln om extrem minimalism finns faktiskt en länk till vår blogg, vilket vi så klart tycker är väldigt roligt! Ett lustigt sammanträffande var dock att innehållet i artikeln handlar om en person som bestämt sig för att leva med exakt hundra ägodelar och dagen innan artikeln publicerades lade vi av en slump upp ett inlägg där vi ifrågasätter just denna typ av minimalism.

Därför tänkte vi ta tillfället i akt och utveckla detta ytterligare. I Sydsvenskans artikel står bland annat följande: 

”Samtidigt kan den minimalistiska tillvaron leda till en del praktiska svårigheter. Att bjuda hem ett gäng vänner på middag kan vara lättare sagt än gjort om såväl köksstolar som tallrikar och bestick är utrensade.”

Det här är ett bra exempel på en av anledningarna till att vi inte förespråkar extrem minimalism. Minimalism ska inte krångla till det och göra livet svårare än det behöver vara. Vår syn är att man ska äga precis det man behöver och använder men inte mer. Har man till exempel ofta mindre grupper av vänner på besök finns det goda argument för att äga till exempel fyra till sex uppsättningar tallrikar, bestick och glas även om man kanske inte behöver sexton uppsättningar, vilket verkar vara mer regel än undantag idag.

I samma artikelserie finns en intervju med en annan person som samlar på allt från reklampennor och snusdosor till skolplanscher och djurkranier. Hemmet är långt ifrån minimalistiskt inrett vilket tilltalar ägaren med följande motivering:

”Med bara soffa och tv i vardagsrummet blir hemmet som en steril utställningslokal. Det är inget som tilltalar mig. Jag skulle nog uppleva det som ganska torftigt, det känns nästan som att personen inte brinner för något. Jag trivs när det är lite belamrat, det känns mer som ett bebott hem.”

Det här är ett bra exempel på ett klassiskt försvar mot eller missförstånd kring minimalism. Man använder sig av nackdelarna med extrem minimalism för att försvara sin extrema maximalism eller samlande. Skulle man analysera hur majoriteten av oss som strävar mot ett minimalistiskt leverne de facto lever och bor så är vår uppfattning att den bild han beskriver, det vill säga extrem minimalism, kommer att vara extremt ovanlig.

Självklart kan även ett minimalistikt hem vara mysigt inrett med ett fåtal utvalda prydnadssaker och tavlor som framhävs desto mer när det inte är proppfullt med andra saker som kämpar om uppmärksamhet och fokus. Och det är precis detta som är grundtanken med minimalism, det vill säga att framhäva det som är av värde genom att eliminera det som är onödigt.

Vi vill förresten även kort uppmärksamma Eva Maria, som brukar läsa vår blogg, som även hon var med i en egen artikel i serien och visade upp en mer balanserad bild av en vanlig familj som strävar efter att leva mer minimalistiskt. Ett klokt citat från Eva Maria som vi bara kan instämma med, får avsluta det här inlägget:

”En del tänker att de ska vara klara med utrensningen på en helg. Men man måste acceptera att det tar betydligt längre tid än så. Många prylar har det tagit flera år att samla ihop, så det är inte så konstigt att det tar tid att rensa ut.”

Fortsatt trevlig helg!

Extrem minimalism och maximalism

Minimalism kan likt många ismer som förespråkar förändring upplevas som extrem. Detta beror ofta på att det likt många ismer är de mest extrema förespråkarna som skriker högst.

Ett relaterat exempel är feminismen som i praktiken förespråkar jämställdhet mellan män och kvinnor och logiskt sett kanske borde kallas humanism eller något liknande. Men eftersom obalansen är till kvinnornas nackdel så kallas rörelsen feminism då namnet under liknande omständigheter alltid speglar gruppen som kämpar i motvind. Ytterligare ett exempel är black power-rörelsen som kämpade för jämställdhet mellan vita och svarta i USA på 60- och 70-talet. I båda fallen ovan strävas det som sagt i praktiken mot balans och inte mot en ny obalans även om namnen och ibland även retoriken kan ge sken av motsatsen.

Om vi återgår till minimalismen så fungerar det på precis samma sätt. Det vill säga minimalismen är en motreaktion mot bland annat överkonsumtion och överstimulans men står absolut inte för en rumslig och själslig tomhet utan en hållbar och harmonisk balans vad det gäller bland annat prylar, konsumtion och mentalt fokus. För att illustrera vad jag menar så tydligt som möjligt har jag skapat tre diagram nedan.

Om vi börjar med diagrammet extrem maximalism nedan så representerar det hur en väldigt stor del av jordens befolkning, och speciellt företag, beskriver sambandet mellan lycka och antalet saker, åtaganden och intressen; mer av allt leder till ökad harmoni och lycka.

Extrem Maximalism

Ett typiskt exempel är personen som tror att de äntligen ska bli lyckliga bara de har en snabbare bil, en ändå högre lön eller en exklusivare garderob. Motivationen är med andra ord inte förankrad i konkreta behov utan driven av till exempel prestige, emotionella kickar eller rädsla.

Diagrammet extrem minimalism representerar däremot hur många offentliga minimalister beskriver sambandet mellan lycka och antalet saker, åtaganden och intressen; minimalt av allt leder till ökad harmoni och lycka.

extrem_minimalism

Ett typiskt exempel är personen som försöker leva med totalt 100 saker, enbart använda 33 klädesplagg i tre månader eller rensa ut en sak varje dag under ett helt år. Motivation är med andra ord även här inte förankrade i konkreta behov utan driven av till exempel tävling, en önskan att synas eller emotionella kickar.

Det tredje exemplet representerar vår syn på minimalism och sambandet mellan lycka och antalet saker, åtaganden och intressen; en balans där varken mer eller mindre ökar harmonin och lyckan.

Lagom Minimalism

Exakt var balansen ligger varierar från person till person och utmaningen är att hitta sin egen balans utifrån sina omständigheter. En flerbarnsfamilj, ett sambopar eller en storstadssingel har väldigt olika förutsättning och behov men kan ändå hitta sin unika form av minimalism.

Vad som till slut förenar oss minimalister världen över är oftast insikten om att varken mer, men inte heller alltid mindre, är bättre samt vetskapen om de många oväntade värden som ger sig till känna då konsumtion, onödiga prylar och allmän överstimulans inte längre är huvudfokus i livet.

Vad minimalism är för oss

De flesta som hört talas om minimalism har säkert en mental bild av vad/hur en minimalist är eller borde vara. Vad som gör definitionen svår är samma problematik som med de flesta etiketter vi försöker sätta på människor, det vill säga att denna bild troligen är mer eller mindre unik för varje individ.

För vissa betyder minimalism att leva med maximalt 100 saker. För andra att enbart köpa och behålla saker man med säkerhet vet att man kommer använda sig av framöver. För en tredje att försöka hålla ytor i sitt hem rena från saker.

Så hur avgör man vem som har rätt? Enligt oss så går det inte. Alla har och bör ha sin egen tolkning av att leva minimalistiskt. Det viktiga är att göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar och av goda anledningar. Däremot tänkte vi kort försöka beskriva vår tolkning i punktform nedan:

  • Vi konsumerar enbart nya saker vi med säkerhet vet att vi behöver och kommer använda frekvent framöver och det vi köper är av hög kvalitet.
  • Vi behåller enbart saker vi faktiskt använder frekvent. Det innebär att vi säljer, ger bort eller i värsta fall slänger det övriga.
  • Vi gör plats för det som är viktigt genom att eliminera det som är mindre viktigt. Både fysiskt och mentalt.
  • Vi har ordning och reda i hemmet och avplockade rena ytor. Var sak har sin bestämda plats.
  • Vi är medvetna om att resurser är ändliga. Allt från pengar, naturens resurser till vår egen livstid och försöker ha det i åtanke i vår vardag.
  • Vi är medvetna om att mentalt fokus är en bristvara som bör investeras klokt.

Den bild vi beskrivit ovan är såklart vår nuvarande bild och vi räknar med att den kommer förändras allt eftersom vi experimenterar, implementerar och lär oss mer om att leva minimalistiskt.

Vad är din tolkning av att leva minimalistiskt?