Inför vår fjällvandring förra veckan gjorde jag ett klassisk misstag, nämligen att i onödan och i sista minuten kitta upp mig inför vårt kommande äventyr. Samma eftermiddag som vi skulle ta tåget norrut tog jag under förmiddagen en spontan tur in till stan för att komplettera och förbättra min utrustning. Detta trots att vi sedan veckor tillbaka förberett alla tänkbara packlistor och tänkt igenom alla typer av konkreta behov.

Trots det stressade jag in till stan och shoppade på mig en minikompass, ett par nya och dyra iläggssulor till vandringskängorna och ett par nya, dyra och slitstarka handskar. Redan på tunnelbanan på väg hem insåg jag att inköpen var rätt onödiga men då fanns det inte tid att återvända och returnera produkterna innan avfärd. De formgjutna, om än något slitna, sulorna jag redan äger sedan många år tillbaka är troligen minst lika bra eller kanske till och med bättre än de nya. De handskar jag redan äger är visserligen slitna men duger gott till denna fjällvandring då vädret är relativt snällt den här tiden på året. Och en vandring på stigarna kring Kungsleden kräver knappast en kompass om man har en bra karta, vilket vi sedan tidigare har.

Det här är ett klassiskt beteende som jag gång på gång sett hos mig själv och många andra. Det vill säga att inför någon typ av utmaning, såväl fysisk och psykisk, konsumera för att känna sig säkrare, tryggare eller mer förberedd.

Det kan vara att köpa en ny skjorta inför ett viktigt kundbesök med jobbet, en ny väska, penna och miniräknare inför terminsstart, en ny klänning och skor inför en stor fest, nya badkläder och solglasögon inför en solresa, ny ryggsäck och annan utrusning inför ett äventyr eller varför inte det kanske vanligaste exemplet, diverse sportutrustning efter nyårslöftet om att äntligen komma igång med träningen.

Vad jag sett hos mig själv är att jag blir både relativt prisokänslig och alltför ”skjutglad” vid liknande tillfällen. Det känns motiverat att köpa det första jag hittar som fyller behovet till det pris som erbjuds av just den butiken utan att först undersöka priser hos alternativa butiker och inköpsställen via till exempel www.prisjakt.se eller liknande. Eftersom det ofta är eller känns brådskande så gör jag ofta inte heller tillräckligt bra research kring alternativa produkter och lösningar.

Min egen analys av beteendet är att jag precis som de flesta andra använder liknande konsumtion som en mental krycka att luta mig mot. Jag inbillar mig att jag efter inköp ökat sannolikheten att lyckas med utmaningen som ligger framför mig trots att jag ofta redan har tillräcklig utrustning och den kunskap jag behöver. Allt bottnar i osäkerhet eller stress och efter inköp känner jag mig lite lugnare och bättre förberedd.

Min erfarenhet är att det ofta går precis lika bra att låta bli konsumtionen vid tillfällen likt dem beskriva ovan. Ofta duger den utrustning och de kläder jag redan har. Om behov verkligen skulle uppstå går det ofta att köpa eller ändå bättre hyra utrustning på plats. Att hyra är speciellt bra om det handlar om prylar som används sällan. Då slipper du frakta, förvara, vårda och på annat sätt spendera tid, pengar och mentalt fokus på dem framöver. Dessutom visar det sig ofta att du inte behöver allt du trodde dig behöva, det vill säga det kan vara en bra idé att vänta med inköp tills behovet verkligen är bekräftat.

Sammanfattningsvis är mitt råd att stoppa dig själv nästa gång du känner för lite impulsshoppning i sista sekunden inför nya utmaningar. Försök se igenom dina egna ursäkter och artificiella argument och inse att det ofta handlar om rädsla eller otrygghet i grund och botten. Ett knep för att komma runt beteendet är att försöka identifiera konkreta behov genom att använda kontrollfrågor och i mesta möjliga mån undvika proaktiv konsumtion.

Nu ska jag åka in till stan och och lämna tillbaka de onödiga och oanvända iläggssulorna! :)