I minimalistsammanhang hör man ofta olika varianter av uttrycket ”äger dina prylar dig istället för tvärtom?”. Det spontana svaret för de flesta är nog att man inte alls känner sig ägd av sina prylar, men börjar man nysta i det är det trots allt många som är ägda av vissa av sina prylar.
Rent ekonomiskt känner du dig förmodligen inte ägd av dina prylar, om du inte köpt till exempel bilen, mobilen eller liknande på avbetalning. Men genom att du behöver jobba flera timmar i veckan och ytterligare år av livet på grund av just din prylkonsumtion, är du kanske ändå ägd av dem till viss del i ett större perspektiv. :) Fru Minimalist har kunnat gå ner i arbetstid utan att för den delen få lägre livskvalitet, snarare tvärtom, till stor del tack vare minskad onödig konsumtion. Även Herr Minimalist jobbade deltid innan han gick på föräldraledighet i våras.
I inlägget ”Förankrad av prylar i hemmet” skrev vi om att många äldre bor kvar i stora villor efter att barnen flyttat, fyllda till brädden av prylar som gör det övermäktigt att flytta till en mindre bostad. De har fyllt upp sina utrymmen med prylar som de känner trygghet i och skulle ha svårt att göra sig av med såväl fysiskt som psykiskt på grund av den ansenliga mängden. De äldre är en annan generation och har levt i en tid när det snarare rådigt brist än dagens överflöd, och har därav extra svårt att göra sig av med saker. Det får man ha respekt för, men de kan likväl ses som att de är ägda av sina prylar.
Även i det lilla vardagliga kan vi vara ägda av våra prylar. När du gör en utflykt till stranden och har mobil, nycklar och plånbok i väskan. Antingen känner du att någon borde stanna vid strandmadrassen och vakta prylarna, eller också nojar du och kastar övervakande blickar mot väskan medan du badar. Du kan aldrig riktigt slappna av eller vara närvarande i aktiviteten i vattnet på grund av prylarna.
Samma sak om du är bland en stor mängd folk, på en konsert, ett allmänt midsommarfirande eller en populär turistattraktion. Du känner med handen mot fickan att mobilen ligger kvar. Kollar till handväskan eller jackfickan nu och då att den är stängd eller prylarna ligger där de ska. Du förlorar varje gång liten del av närvaron i aktiviteten för att du är rädd att bli av med prylarna.
Bilen är en vanlig pryl att känna sig ägd av. Både ekonomiskt, tidsmässigt och energimässigt. Besiktning, däckbyte, förvaring, fordonsskatt och diverse service mm. I en storstad även gisslet med trygg parkering. För oss har bilen vi köpte förra hösten, inneburit en stor frihetskänsla och en pryl som vi än så länge sällan känner oss ägd av. Men många känner mer oro och energidränage över sin bil än glädje och frihet. Kanske även för oss när vi befinner oss i en annan livsfas, eller så snart bilen börjar krångla…
I vilka sammanhang äger dina prylar dig? :)