Vi funderar på att rensa ut barnens dopljusstakar. Ljusstakarna står bara i ett skåp utan att användas, medan själva dopljusen har bränts ner (jag vet att vi får hämta fler ljus hos kyrkan).
Ändå tvekar vi, eller snarare jag. Hade Herr Minimalist fått bestämma hade de redan skänkts till en second hand-butik. Medan jag tvekat kring om det är vårat beslut eller ett beslut för barnen själva att fatta i framtiden.
Rationella anledningar att prylbanta dessa är:
- De används inte.
- Vi klarar oss bra utan dem.
- De är lite vingliga med långa ljus i.
- Barnen skulle med största sannolikhet inte sakna dem, varken nu eller i framtiden.
Herr Minimalist tycker dessutom inte att de är så fina, men det är ju en subjektiv bedömning. Om jag utgår från mig själv så har jag också en dopljusstake, en i svart smide som visserligen är ganska fin, men den står fortfarande hos mina föräldrar. Knappt använd. Och jag känner inget behov av att ha den i min ägo eller att använda den. Så därav känns det mindre jobbigt att rensa ut dopljusstakarna.
När det gäller sparande av saker till barnen generellt kan man tänka;
”Vad av det mina föräldrar sparat, har jag haft glädje av?”
För mig gör den tanken att jag vill spara minimalt. För det är inte så mycket av allt som sparats i förråd och på vindar under alla dessa år som jag själv haft glädje av som vuxen. Tyvärr. Visst är det några barnböcker, pussel, en del leksaker (tågbana och lego), men inte så mycket mer än så. Och hade de skänkt vidare dessa när jag var liten, och sedan köpt tillbaka liknande saker begagnat av någon annan och gett till våra barn, så hade jag blivit lika glad för det. Det behöver inte vara exakt samma bok eller tåg som jag en gång hållit i eller lekt med.
Det är säkert som att svära i kyrkan att säga att man ska rensa ut dopljusstakarna. Men vi har nog rensat ut mer kontroversiella saker än så under dessa minimalist-år. :)
Hur har du gjort och resonerat kring dopljusstakar och liknande barnsaker?