Författararkiv: Fru Minimalist

Daglig hjärntvätt kring personliga mål

När vi väl bestämt oss för att göra en förändring i våra liv via minimalism så funderade vi en del på hur vi skulle kunna påminna och motivera oss själva dagligen på ett smidigt och effektivt sätt. Vi hade tankar på att sätta upp lappar på diverse ställen i bostaden, ett dagligt larm i mobilen eller ha något kring handleden. Många av idéerna kändes ineffektiva, påträngande eller besvärliga och inget kändes 100% rätt tills vi fick en mindre snilleblixt.

Vad är det vi kikar på tiotals gånger per dag och som vi har med oss oavsett var vi är samt använder mer eller mindre regelbundet under dagen? Mobilen såklart! Och vad är det vi ser på mobilen varje gång vi tar upp den oavsett vad vi planerar att göra? Låsskärmen!

Lösningen blev därför att leta reda på eller på egen hand skapa en snygg bild och text att använda som bakgrundsbild för låsskärmen. Med låsskärmen menar vi den bild du ser varje gång du aktiverar mobilen men innan du låst upp den. Mitt val av låsskärm blev en bild jag hittade på en amerikansk minimalistblogg med texten – less stuff, more freedom. Detta har fungerat jättebra för mig och gjort att jag då och då under dagen påminns om vad vi vill och vart vi är på väg.

Vad har du för låsskärm på din mobil och vart för den dina tankar?

Stockholm Maraton 2013

Stockholm Maraton 2013

Igår sprang jag (Fru Minimalist) Stockholm Maraton och fick vid målgång en stor tung medalj och en grön så kallad Finisher-tröja. Det vill säga en totalt onödig dekorationspryl och en användbar och praktisk träningströja.

Träningströjan blir ett bra tillskott i träningsgarderoben efter en tidigare rensning av uttjänta plagg i samma garderob. Den fyller nästan samtliga krav jag har på min minimalistiska garderob förutom möjligen stilrenhet men för träningskläder är just den punkten inte lika viktig. Dessutom känns det lite extra roligt och motiverande att träna med Finisher-tröjan på kroppen. Den kanske till och med fungerar som morot för att springa ytterligare ett Stockholm maraton någon gång i framtiden.

Jag funderade lite på om det finns någon risk att tröjan blir kvar år efter år i träningsgarderoben trots att den blivit urtvättad och sliten på grund av att den symboliserar prestige och stolthet men det tror jag inte. Vi har kommit längre än så i vår minimalistiska filosofi och i likhet med medaljen så sitter inte prestationen i själva tröjan. Medaljen kommer jag att fotografera och sedan gör mig av med, enligt vår filosofi för medaljer och pokaler som jag skrivit om tidigare. Kanske kunde jag till och med ha låtit bli att ta emot medaljen över huvud taget men den tanken slog mig inte just där och då i all trötthet och eufori vid målgång.

Hur det gick i loppet? Strax över 4 timmar och 8 minuter sprang jag i mål på, vilket känns klart godkänt för ett första maraton inför vilket uppladdningen inte varit den bästa.

Nu ska jag bara koppla av och njuta av det fantastiska vädret resten av söndagen. :-)

Born to run with minimalism

Här om kvällen sprang jag ett millopp och kom då mitt i löparspåret att tänka på minimalism och träning. Eller mer specifikt, minimalism och löpning. Hur lättillgänglig och minimalistisk löpningen är jämfört med många andra träningsformer och vad lite som behövs för att kunna utföra den.

Jag har tidigare i livet varit aktiv fotbolls- och hockeyspelare (jajamen det fanns damhockeylag redan på 90-talet). Både dessa sporter krävde en hel del utrustning. I fotboll i form av specifika strumpor, benskydd och inte minst fotbollsskor av vilka vi skulle ha minst tre par olika, ett par för inomhussäsongen, ett par för försässongen på grus och så ett par för spel på gräs. En del lagmedlemmar hade även ett par fotbollsskor för spel på konstgräs. Hockeyutrustningens alla delar ska jag inte ens gå in på, men ni förstår min poäng.

När det gäller löpning är det egentligen bara löparskorna som är den utmärkande utrustningen. Visst finns det stort utrustningsutbud även för löpare och framför allt för de som springer på högre nivå, men det är inget krav att ha avancerade löparbyxor som stabilisterar musklerna, ger bättre syretransport och stimulerar blodcirkulationen för att ta sig en löptur. Du kan dessutom börja rundan direkt utanför dörren och avsluta den på samma ställe, ingen transport, passande av tider eller köande till ett pass.

I boken Born to run – jakten på löpningens själ av Christopher McDougall förklarar Christopher bakgrunden till varför vi människor är som gjorda för att löpa. Han ger även skotillverkarna en käftsmäll och hävdar att vi ger fötterna mer och mer stöd men att detta också skapar mer och mer skador. Trots inköp av dyra, utprovade skor med luftkuddar och specialanpassade iläggssulor blir varje år mellan 65 % och 80 % av alla löpare skadade.

Skulle vi snegla på världens mest löpstarka folk vad gäller långdistanslöpning, tarahumarafolket, skulle vi inte ens behöva löparskor som utrustning utan klara oss på hemmabyggda skor av gamla bildäck och remmar och därmed skulle löpningen som träning bli ändå mer minimalistisk. Att löpning är en minimalistisk träningsform vidhåller jag dock oavsett vad du sätter på fötterna.

Hur gick det på loppet då? Jo tack, nytt personligt rekord på 46 minuter och 36 sekunder, det kan jag inte vara annat än nöjd med! Till helgen stundar en ändå större kraftmätning – Stockholm maraton!

Mindre irritation med minimalism i strumplådan

I tisdags tog jag ett första steg på vägen mot en minimalistisk garderob då jag spenderade en del av kvällen på strumprensning. Det tog cirka femton minuter och jag slängde totalt sju par strumpor samt några ensamma stackare som jag inser aldrig kommer hitta en partner i min strumplåda. Ut åkte även ett två par strumpbyxor som jag inte använt på något år liksom några trasiga som av någon anledning fått vara kvar i lådan.

Jag fascineras av hur jag dag ut och dag in det senaste halvåret stört mig på att jag inte hittar ett par lämpliga strumpor när jag öppnar lådan, att strumpbyxorna jag tar på mig har hål eller bara över vilken oreda det varit i lådan och så krävs det en insats på femton minuter för att få åtgärda det och göra allt så mycket bättre. Snudd på löjligt!

Sju par svarta strumpor och tio par vita löparstrumpor/träningsstrumpor blev det kvar efter rensningen, samt ett par olika strumpbyxor och hudfärgade strumpor. Kanske behöver jag fylla på med några fler svarta strumpor av bra kvalitet ganska snart framöver men och andra sidan går vi mot sommar, semestertider och öppna skor så jag kanske klarar mig ett tag.

Hur många par strumpor har du och hur många strumpor behöver man egentligen?

Vägen mot en minimalistisk garderob

Det finns säkert många som tycker att en riktigt minimalistisk garderob ska bestå av ett bestämt antal uppsättningar kläder, till exempel fem perfekt matchande outfits och lika många, eller snarare få, uppsättningar av lämpliga skor. För mig som älskar kläder, variation och färg skulle det vara otroligt tråkigt. Självklart är det inte minimalistiskt att ha en oändligt stor garderob men min övertygelse är att antalet kläder jag äger automatiskt kommer att begränsas av de värderingsgrunder jag identifierat hos mig själv och beskriver nedan. Min målbild är att när jag öppnar min garderob tycka om och vilja bära varje enskilt plagg.

De värderingsgrunder jag identifierat är följande:

  • Kvalitet
  • Stilrenhet
  • Funktionellt
  • Behovsstyrt

Jag köper hellre ett kvalitativt och lite dyrare plagg än två eller tre billigare plagg till samma kostnad men av lägre kvalitet som riskerar att snabbt tappa form, färg eller gå sönder. Jag vet dessutom av erfarenhet att jag blir nöjdare och använder plagget mer och längre om det är av bra kvalitet och noga utvalt.

Jag vill ha stilrena plagg som är lätta att matcha och fungerar i många olika sammanhang, utan att de för den delen bli färglösa eller tråkiga. Det innebär att jag undviker vissa extrema mönster, färger och typer av design men det betyder inte att alla kläder jag äger är svarta eller vita, enfärgade eller helt utan mönster eller personlig touch.

Med funktionellt menar jag att kläderna ska vara lätta att använda, tåliga, bekväma och lämpliga att bära vid diverse olika sammanhang. Jag vill göra mig av med klänningen jag knappt kan gå i trappor med eller kjolen jag är övertygad ska spricka när jag knyter skorna. Jag skippar byxorna jag behöver hjälp att få på eller dem jag inte vågar sitta ned med för att eventuella fläckar aldrig skulle gå att få bort.

Tidigare shoppade jag med vänner och bekanta för att det var roligt, som ett fritidsintresse. Med en mer minimalistisk livsstil har shoppingen blivit mer behovsstyrd istället för slentrianmässig eller luststyrd. Det är sällan jag shoppar något spontant numera, istället har jag en lista där jag allt eftersom skriver upp saker jag tycker saknas i garderoben och när de behöver införskaffas. Till exempel att nya vinterskor behöver köpas tidig höst innan alla butiker är urplockade och innan det blivit så kallt att jag står utan alternativ. Det betyder inte att det har blivit tråkigare att shoppa, men däremot sker det mer sällan och mer målinriktat när det väl blir av.

Jag försöker även undvika onödiga dubbletter av plagg som löser samma behov. Hittar jag en fin sommarklänning men vet med mig att jag redan har en eller ett par minst lika fina sommarklänningar hemma i garderoben, så låter jag bli att köpa. Jag har insett och accepterat att jag inte kan köpa allt som är fint.

Sammanfattningsvis vill jag understryka att minimalism för mig inte handlar om att äga ett begränsat antal plagg utan istället undvika att köpa, och samtidigt såklart sälja och ge bort, plagg som inte uppfyller mina värderingar. På så vis har jag bara kvar kläder jag älskar och använder frekvent. Utmaningen är att först identifiera sina värderingar och dessutom hålla sig till dem.

Jag kommer att återkomma till mina värderingar kring kläder och vägen till en minimalistisk garderob i ett flertal inlägg framöver. Det ska bli spännande att se om jag kan leva upp till mina värderingsgrunder och hur lång tid det dröjer innan garderoben känns komplett, om den någonsin kommer göra det.

Medaljernas baksida

Pokaler, plaketter, medaljer och diplom. Alla har vi fått dem någon gång; när vi idrottade som barn, deltog i skolmästerskap, vann kontorets golftävling, deltog i en vinprovning eller vågade hoppa fallskärm. Men vad och hur mycket betyder de egentligen för oss? Hur och varför ska de sparas och förvaras? Sitter verkligen prestationen i det fysiska beviset? Skulle ingen människa tro på att du faktiskt genomfört bedriften om du inte har kvar dem? Spelar det någon roll vad andra tror och tycker över huvud taget i denna fråga?

Vi klurade lite på detta, kom fram till flera bra insikter (mer om dessa nedan) och därefter städade jag ur mina samlingar med följande resultat:

Gamla fotbollspokaler och plaketter från ungdomsårens idrottande har jag nu slängt. Tio år efter att den sista fotbollsmatchen spelades. Det var ett 30-tal stycken men betydde inte speciellt mycket för mig längre. De stod först hemma i barnrummet hos min föräldrar fint uppradade på en bokhylla för att lagom till att jag fyllde tjugo packas ned i en stor låda och sedan dess aldrig plockas upp igen.

Åtskilliga medaljer har det blivit genom åren. Fotbollsturneringar, basket, innebandy och diverse löpar- och cykellopp. De från ungdomen och mindre löparlopp som Midnattsloppet, Gävle Halvmaraton, Kungsholmen runt etc, var enkla att göra sig av med. Betydligt svårare var det med Lidingöloppet 3 mil och Vätternrundan 30 mil, lopp med prestige och status. Till slut föll dock polletten ner även här, det vill säga att genomförandet och stoltheten över att ha klarat dessa lopp faktiskt inte sitter i själva medaljen, utan inombords hos mig själv. Därför fick även dessa åka i återvinningen.

Diplom tar visserligen inte lika stor plats som pokaler och plaketter men behöver vi verkligen spara dem? Vi besteg till exempel ett riktigt högt berg under en resa tidigare i år och fick då ett diplom som intyg på att vi tog oss ända upp till toppen. Vi visste först inte vad vi skulle göra av diplomet, men skapade sedan en ny minimalistisk vana. Vi tog ett foto av intyget och sparade det digitalt istället. Det bästa av allt är att det här knepet kan även tillämpas på mycket annat som exempelvis ovan nämnda pokaler, plaketter och medaljer. Då har du bevisen kvar men de behöver inte ta upp fysisk plats i bostaden, förrådet eller motsvarande.

Sammanfattningsvis kom vi fram till att själva prestationen är skild från det fysiska beviset och att det räcker att du bevarar bedriften i minnet för att känna stolthet och glädje efteråt. Om du trots allt vill spara någon form av bevis så finns det bättre sätt än att göra det i dess fysiska form, till exempel genom att ta ett foto av bevisen och därefter slänga originalen.

Visar ni upp era pokaler, medaljer och diplom i ert hem, har ni slängt dessa eller ligger de och skräpar i en låda på vinden?