Att skaffa barn belastar klimatet, det har framkommit i flera forskningsstudier. I Sverige fick forskare vid Lunds universitet stor uppmärksamhet för ett par år sedan när de konstaterade att valet att inte skaffa ett barn till var den enskilt största uppoffring man kan göra för klimatet.
För mig som då var tvåbarnsmamma med stor längtan efter ett tredje barn, etsade sig den där studien verkligen fast och jag har inte kunnat släppa den. Lite som när polletten plötsligt kan trilla ner inom vad som helst. Man får en insikt som gör att något plötsligt skaver eller att man börjar göra en konkret förändring utifrån den nya kunskapen.
Kanske har det gått för långt när klimatdebatten tar sig in i sängkammaren. Samtidigt som vi måste börja kompromissa med många av de stora klimatpåverkande bekvämligheter och friheter vi skaffat oss genom åren. Ett hållbart liv handlar inte längre bara om källsortering, bilism och ekologisk mat.
Att sukta efter fler barn men låta bli på grund av klimatet, är det att ge upp? Eller är det snarare att ta ett av flera potentiella miljöansvar som man som individ faktiskt kan påverka? Liksom ett sätt att öva sig i att vara förnöjsam med det man har. I mitt fall två underbara barn.
Jag har alltid drömt om en stor familj, sett mig som en mamma till många barn. Gillar kaoset som uppstår när alla mina syskon och syskonbarn är samlade och umgås vid högtider och semestrar. Samtidigt kan jag inte släppa den där forskningsrapporten från Lund.
”Om vi inte skaffar barn, för vems skull ska jorden finnas kvar?” läste jag i någon debattartikel. Men jag tycker inte det handlar om barn eller inte barn. Utan om att fler kanske kan nöja sig med färre. Jag tror att barn kan vara det som för många ger mening till livet och ge en ändå större vilja att kämpa för någons framtid. Med det sagt behöver inte mer, eller snarare fler, vara det som skapar större kämparglöd eller lycka.
Rent faktamässigt tror jag de flesta förstår att en befolkningsminskning skulle innebära ett lättat tryck på ekosystemen och våra resurser. Det finns en bortre gräns för hur många individer vår planet klarar av. Samtidigt är det en grundläggande drift i människan att fortplanta sig. Men det är också en grundläggande drift i människan att vara missnöjd och ständigt söka efter mer, fler, större och bättre. Det är det som hittills drivit evolutionen framåt och som gjort att vi som människor kommit dit vi är idag. Med ett klimathot hängande över oss som följd.
Vi måste börja ta ägandeskap och fundera kring hur vi vill och behöver forma vår framtid inom en rad områden. För att överhuvudtaget ha någon framtid. Vi behöver rädda miljön både för de människor som redan finns och för de som kommer efter oss. Vi måste göra förändringar på flera fronter samtidigt; resor, konsumtion, mat, investeringar och transporter. Och vi måste skapa ett samhälle som inte bygger på att vi blir fler för att få tillväxt och hålla samhällsekonomin igång.
När det skrivs om att skaffa färre barn ur klimatsynvinkel görs det numera sällan utan att nämna ordet barnskam. Men det handlar inte om skam eller vem som ”offrar mest”. Om klimatfrågan blir en tävling mellan individer tror jag tyvärr miljön står som förlorare.
Och istället för att se det som att jag väljer bort ett barn, kan jag se det som att jag faktiskt väljer mer tid och energi med de två barn vi redan har. Göra det till ett aktivt och medvetet val, se fördelarna som det innebär och försöka landa i förnöjsamhet och acceptans kring det.
Hur tänker du kring det här med att nöja sig med färre barn för klimatet oavsett om det är noll, ett eller fyra?
