För några månader sedan gick min farmor bort efter en tids sjukdom. 97 år gammal så inget konstigt med det. I likhet med för några år sedan när min mormor gick bort, så blev det dags att återigen ärva prylar. Frågan i rubriken aktualiserades igen, vad behåller och väljer man ut av den ofta stora mängden ägodelar som en släkting samlat på sig under en livstid?
Förra gången jag stod inför denna fråga, hade vi precis påbörjat vår minimalistiska resa, tankarna var i sin linda och bloggen bara någon månad gammal. Numera finns insikterna och verktygen där, men ändå är det inte helt lätt att värja sig utifrån andras önskningar och förhoppningar kring vad man bör ta emot, spara och föra vidare i släktleden.
Det är så lätt hänt att man plötsligt bär och behåller andras minnen i sin ägo. Men vad vill egentligen jag ärva och behålla? Jag skulle säga att det finns två aspekter som jag utgick från och som kan vara till hjälp även för dig som hamnar i en liknande situation:
- Behov. Precis som vi brukar förespråka oavsett om du ska rensa eller köpa något, eller som i detta fall ärva – utgå från konkreta behov. Har personen något som du har behov av som du saknar idag, eller något du kan ”uppgradera” till.
- Minnen. Ibland är det svårt att titta på en stor mängd saker och identifiera vad som är viktigt att spara. Men om du lämnar sakerna och istället tänker på personen det gäller, vad ser du då? Vad gillade du med personen eller hens hem? Vad kommer du ihåg mest? Och ha dessa tankar med dig när du går tillbaka och tittar på sakerna.
Jag sparar hellre ett fåtal saker som verkligen gör mig glad och får mig att tänka på personen, än att känna ansvar för att förvara ett stort antal saker för att andra vill det. Utifrån tankarna ovan i åtanke så sparade jag följande från min farmor:
- En rostfri bunke och decilitermått. Vi har bara en av varje av dessa sedan tidigare som används vid matlagning och bakning, vilket vi regelbundet upplevt varit för lite. Min farmor bakade mycket och hon bakade ofta ett favoritbröd som var uppkallat efter henne, så det känns fint att dessa får gå i arv och användas av oss nu.
- Två påslakan då barnen just bytt från barntäcken (som passar spjälsäng) till stora/vanliga täcken, och därmed fanns behov av ”nya” normalstora påslakan.
- Två skålar i glas. Dessa överlever vi helt klart utan, men de matchade varandra och jag har saknat en finare skål/fat att lägga upp kakor, chokladbollar och dylikt vid fika och barnkalas. När jag ser dem ser jag också framför mig var de har stått i farmors hem.
Prydnadssaker, möbler, tavlor och dukar tackades det nej till. Det finns mängder med fina tavlor och dukar som min farmor själv har sytt, men jag har väldigt svårt att se behov av dessa på både kort och lång sikt. Därför känns det mest rationellt att tacka nej och låta andra i släkten med större behov få välja och njuta av dessa.
Just gedigna och användbara prylar likt den rostfria bunken och decilitermåttet känns det fint och lite coolt att ärva. Tänk att dessa kvalitativa saker kan användas och skänka glädje generation efter generation. Precis som det borde vara i ett hållbart samhälle.
Jag har såklart också fått lärdomar från förra gången jag ärvde saker. För vad av allt jag ärvde från min mormor som gick bort, har jag så här sju år senare kvar? Jo, en gammal, sliten dalahäst som jag förknippar med henne och minns precis var den stod i hennes hem, en fin vas som vi använder regelbundet till blommor, samt en fin stor glasskål som släkten åt frukt och bär ur på juldagen under hela min uppväxt, och som vi nu äter frukt och bär ur regelbundet här hemma. Användbara och kvalitativa saker samt någon minnessak jag förknippar med min mormor.
Hur har du tänkt och känt när du ärvt saker? Har du svårt för att tacka nej när andra släktingar vill att du ska ta emot ärvda prylar?
Den ärvda dalahästen som nämns i texten ovan.