Blir det emotionellt jobbigare att slänga många typer av saker ju längre jag väntar? Den frågan ställde jag mig i början av året under rensning av flyttkartong efter flyttkartong fulla med pärmar med anteckningar och kursmaterial från mina civilingenjörsstudier på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan).
Anteckningarna i lådorna var mellan 7 och 12 år gamla. Anledningen till att jag sparade dem var att jag efter avslutade studier naivt trodde att jag kunde ha nytta av anteckningarna senare i arbetslivet. Dock är arbetslivet, enligt min erfarenhet, långt ifrån den akademiska världen och anteckningarna blev liggandes oanvända i sina kartonger år efter år.
I samma veva som jag och Fru Minimalist flyttade ihop och blev bitna av idén kring minimalism bestämde jag mig för att rensa ur flyttkartongerna. Något jag trodde skulle gå relativt snabbt och enkelt, men där misstog jag mig.
När jag väl började rensa tog det emot rejält att slänga delar av innehållet. Till exempel uppkopierade kompendier var enkla att slänga, medan det var betydligt värre med de genomarbetade föreläsningsanteckningar jag skrivit för hand. För dem hade det helt enkelt uppstått nostalgi hos mig och då upphör alla logiska resonemang att fungera. Det vill säga trots att anteckningarna inte hade något som helst praktiskt värde för mig, var det svårt att göra sig av med dem då de påminde mig om mina roliga år som ung teknolog.
Jag funderade lite på detta och kom, eftersom vi talar om mina gamla ingenjörsstudier, fram till en riktigt nördig modell för att beskriva mina insikter:
nostalgiskt startvärde * nostalgisk räntesats ^ tid = nostalgiskt slutvärde
Det nostalgiska startvärdet kommer av hur personligt eller emotionellt laddat något är från början. En gammal mobiltelefon eller ett A4-papper är inte särskilt personligt medan ditt barns första teckning eller din mormors handvävda bordsduk har ett betydligt högre startvärde. Den nostalgiska räntesatsen är även den relativ till hur personligt något var från början. Tiden är såklart den tid som förflutit sedan prylen kom in i ditt liv (förslagsvis räknat i år) och det nostalgiska slutvärdet styr hur jobbigt det är att göra sig av med sakerna även om de inte har något praktiskt värde eller fyller något konkret behov idag.
Låt mig förtydliga med två räkneexempel med värden tagna ur luften.
Din gamla mobiltelefon:
- nostalgiskt startvärde = 1
- nostalgisk räntesats = 5%
- tid = 3 år
- nostalgiskt slutvärde = 1*1,05^3 ≈ 1,1
Din mormors handvävda bordsdukar:
- nostalgiskt startvärde = 2
- nostalgisk räntesats = 10%
- tid = 40 år
- nostalgiskt slutvärde = 2*1,10^40 ≈ 90,5
Det vill säga att det är ungefär 90,5/1,1 ≈ 82 gånger jobbigare att göra sig av med mormors gamla bordsduk efter 40 år än din gamla mobiltelefon efter tre år, trots att det nostalgiska startvärdet inte var speciellt högt i något av fallen.
Vad jag försöker förmedla med inlägget är såklart inte en seriös matematisk modell för att räkna ut hur jobbigt det kommer bli att rensa bort något när du väl får tummen ur, utan istället vikten av att i tid göra dig av med saker som idag inte är speciellt viktiga för dig. Dels för din egen skull men också för dina barn och barnbarns skull. På så vis slipper både du och din familj mycket ångest, dåligt samvete och stora onödiga förvaringskostnader framöver.
Har du saker i ditt hem som du verkligen inte behöver, använder eller kanske inte ens gillar, men som du ändå behåller av nostalgiska skäl?
