När det kommer till bebissaker tycks de flesta ha begagnatmarknaden i åtanke, samt även möjligheten att fråga släkt och vänner om kläder och bebisprylar. Likadant var det för oss, vi köpte huvuddelen av vår Kronan City-barnvagn på Blocket och har fått merparten av bebiskläder och tillbehör av släkt och vänner.
Jag upplever dock inte att samma tillvägagångssätt gäller inom andra områden, till exempel när det uppstår ett behov av ett nytt vuxet klädesplagg, en möbel eller kökspryl. Visst finns det syskon som byter kläder eller accessoarer med varandra och en hel del människor som gillar att fynda i secondhandbutiker. Men för majoriteten verkar det vara närmre till hands att köpa något nytt än att börja med att fråga omgivningen om de har något som passar när det är något vi saknar.
Jag äger sedan tio års tid tillbaka dessertskålar av en väldigt opraktisk modell på fot som tar onödigt mycket plats i köksskåpen eftersom de inte går att stapla på varandra. Kvaliteten tycks heller inte vara den bästa då en blå rand högst upp på glasen börjat flagna och tenderar att lossna när skålarna används eller diskas. Det ledde till funderingar kring om vi skulle klara oss helt utan dessertskålar och bara använda våra vanliga assietter, eller om det kunde vara värt att köpa en ny uppsättning.
I samband med detta kom jag att tänka på mina favoritdessertskålar hemma hos mina föräldrar. Det är genomskinliga mönstrade glasskålar av bra kvalitet som dessutom går att stapla på varandra. De har så länge jag kan minnas stått längst ned och längst in i mina föräldrars vitrinskåp, bakom finporslinet. De enda tillfällena då de använts är då jag själv stått för efterrätten och velat använda dem.
Därför tog jag mod till mig när jag besökte mina föräldrar senast och frågade lite fräckt om de fortfarande hade användning för skålarna eller om jag kunde få ta över dem. Det visade sig inte vara något problem över huvud taget då de själva aldrig använda dem. Idag står de därför i vårt köksskåp och de gamla skrymmande skålarna har vi lämnat till Stadsmissionen.
En liknande händelse utspelade sig förra månaden efter att vi rensat i förrådet. Herr Minimalist frågade då sin familj om någon var intresserad av fem färgglada soffkuddar i krossad råsiden som tagit plats i vår källare i snart två års tid. Brodern nappade gladeligen då de passade fint i deras nyinköpta soffa.
Jag är säker på att det finns en hel del onödiga eller ouppskattade saker hemma hos de flesta människor som vänner, familj och släktingar skulle ha mycket mer nytt av. Därför tycker jag att vi borde bli bättre på att våga fråga personer i vår närhet när vi behöver något ”nytt” eller vill bli av med något ”gammalt” oavsett om det rör sig om dessertskålar, accessoarer till en fest eller möbler till hemmet.
Många vill bli av med saker där hemma men vet inte riktigt hur, och de flesta tycker även om att ge bort saker och att se dem komma till användning. Utmaningen i både riktningarna ligger nog främst i att man känner sig lite fräck och snål då man frågar folk om de har en specifik sak, liksom om de behöver något du själv vill bli av med. Man vill ogärna tvinga på någon ens ”gamla” saker och vet själv att vissa har svårt att säga nej.
Om känns det märkligt att ta emot något gratis kan du ge tillbaka något som tack, en blomma eller finare förbrukningsvara är förmodligen uppskattat.
Hur ser du på att fråga runt i din bekantskapskrets när du behöver något eller att själv få frågan om du har någon specifik sak att skänka?
