Vill och vågar man gå från man-man-försvar till zonförsvar? Det vill säga från två barn där ni kan dela ansvaret och hålla koll på varsin, till tre barn där ni måste agera på ett annat och mer avancerat sätt för att hålla koll på alla småttingar. :)
Vi gillar tanken på tre barn. En lite större familj där barnen har fler personer i sin närhet som ”alltid kommer finnas där”. Våra barn har inga kusiner i samma ålder eller som bor så pass nära att de träffas ofta, vilket gör att vi för barnens skull gärna skulle ge dem fler syskon.
Jag läste någonstans att det blir så många barn i en familj som mamman har syskon. Jag har bara två halvsyskon, som dessutom är väldigt mycket äldre än mig, så jag vet inte riktigt hur det ska räknas. Jag kan snarare känna att jag vill ge barnen flera syskon just för att jag själv aldrig haft det, utan alltid varit enda barnet med på resor och semestrar. Herr Minimalist har en bror som är 1,5 år yngre så ungefär lika tätt som vi har mellan våra barn (16 månader).
Samtidigt gillar vi enkelheten som två barn innebär. Om man nu kan kalla det enkelt med två små barn som inte sover hela nätter, en 2-åring som trotsar och en snart 1-åring som skriker så högt han kan för att få sin ofta oklara vilja igenom.
Här är några fördelar vi ser med två barn istället för tre eller fler:
- Du klarar dig med en vanlig bil. Har du hyfsat långt mellan barnen så inte alla tre behöver bilbarnstol kan du nog klara dig med en vanlig bil ändå.
- Ni kan dela upp ansvaret och ta ett barn vardera och på så vis lösa även de jobbigaste situationerna som kan uppstå med två småbarn.
- Många radhus och villor har tre sovrum.
- Det räcker med att bo i en fyra för att alla ska få ett eget rum.
- Förmodligen är det lättare att få barnvakt till två barn än tre.
- Har du bara något eller ett par år mellan barnen kan de börja med familjeaktiviteter som skidåkning, skridskor etc i samma veva och uppskatta samma typ av semesterresmål. Detta gäller såklart också om du har tre barn tätt, men det är mer ovanligt.
- Du kan se slutet på alla blöjbyten och den enorma sömnbristen.
- Billigare rent ekonomiskt, både i vardagen med mat, kläder, fritidsintressen etc men också i vid mer sällanaktiviteter som resor, semestrar, restaurangbesök.
- Ibland känns det svårt att räcka till avseende tid, energi, engagemang med två barn, hur skulle det då inte kännas med tre?!
I dagsläget med 10 månader med riktigt dålig sömn, känns ett tredje barn inte alls lockande. Dessutom har båda våra barn haft ont i magen, storasyster kolik och lillebror mjölkprotein-allergi, så vi har mycket skrik och vaknätter i bagaget. Men vi har inte blivit tillräckligt avskräckta för att göra oss av med samtliga bebiskläder eller saker. Om än en stor del av det.
Det känns lite sorgligt att vissa livsfaser aldrig mer kommer upplevas. Som att få känna den overkliga men fantastiska känslan av att ha en bebis växande i magen, eller ha en minibebis som somnar i ens famn, eller att se ytterligare en individ utvecklas och växa alldeles för fort.
Storasyster Minimalist sovandes i knät under sin första tågresa.
Vi lever i ett samhälle som blir allt tuffare på många sätt. Å ena sidan kan jag känna att barnen därför kan behöva fler syskon eller motsvarande runt omkring sig. Å andra sidan kan det kännas fel att sätta fler barn till denna hårda värld.
Självklart är vi fullt medvetna om att barn inte bara är något man skaffar eller önskar och så kommer det som ett brev på posten. Det är en ynnest att få möjligheten att bli föräldrar och vi är enormt tacksamma för de två barn vi har. Men vi är förmodligen inte ensamma om att gå i de här tankarna, eller att tidigare ha gått i dem, så;
Hur tänkte eller tänker du när det gäller antalet barn i familjen? :)
Syskonkärlek är att hålla handen när man ska sova.
