Jag är uppväxt i ett idylliskt villaområde i en småstad. I ett hus på knappt 180 kvm fördelat på 7 rum och kök bodde vi för drygt 30 år sedan två vuxna, tre barn och en hund. Till huset hör ett dubbelgarage, en vind, ett varmförråd och ett kallförråd. Sedan drygt tio år tillbaka bor där två vuxna, det vill säga mina föräldrar, och en hund. Dock inte samma hund som vi hade för ca 30 år sedan, om någon undrar ifall vi lyckats avla fram för rekordlånglivad hund. :-)
Att ha ca 90 kvm per person är, för oss som nu bor i en storstad och inte har barn, helt otänkbart rent ekonomiskt. Dessutom skulle det behöva köpas in möbler och andra saker till rummen för att ge dem en funktion och skapa trivsel. Lika otänkbart är det för mina föräldrar att flytta från sitt alldeles för stora hem av samma anledningar det vill säga ekonomi och saker.
En av de största anledningarna till att de väljer att bo kvar i det numera alldeles för stora huset år efter år, är det otaligt antal saker de samlat på sig under sin livstid och som förvaras i hemmets alla skrymslen och vrår. Saker som vid rensning skulle medföra en storm av känslor på grund av deras emotionella relation till sakerna som dessutom representerar någon form av identitet och trygghet.
Ekonomin är så klart en annan aspekt. I mina föräldrars fall skulle det troligen bli dyrare eller i alla fall lika dyrt att bosätta sig i en mindre lägenhet oavsett om den ligger centralt i deras nuvarade hemstad eller närmare de städer där majoriteten av släkt, vänner, barn och barnbarn håller till. Mycket på grund av att villan har ökat i värde under åren de bott där, vilket medför en stor skattesmäll om det skulle bli dags att sälja, samt att de intressanta alternativen ofta är nyproduktion. Det vill säga uppsidan är totalt sett ofta ganska liten.
Barn i vuxen ålder med föräldrar som bor i överfyllda bostäder kan dessutom känna en viss stress över alla saker eftersom att uppgiften att rensa bland dessa förr eller senare troligen kommer att landa på en själv. Antingen genom att föräldrarna bli för gamla eller sjuka för att orka, eller då de går bort. Förr eller senare måste någon ta hand om alla dessa saker och att överlämna den bördan på sina barn eller barnbarn är att ta den lätta vägen.
Vad kan du då göra för att få föräldrar att självmant rensa bland sina prylar? Hyra en container och ställa på gården över helgen?
Jag tror det är viktigt att låta dem rensa i sin egen takt och vara medveten om att det tagit snudd på en livstid att samla på sig alla saker och prylar. Man bör även ta hänsyn till att de inte är uppväxta i ett lika snabbrörligt och föränderligt samhälle som personer födda från 70-talet och framåt. Ett samhälle där saker inte heller fanns i samma överflöd som idag. Kanske måste du till och med acceptera att föräldrarna helt enkelt inte vill rensa på grund av att den emotionella trygghet de får av ett hem fullt av saker.
Vad du däremot kan göra är att vara uppmuntrande och förmedla alla de positiva aspekterna, både för dem och resten av familjen, med att göra sig av med onödiga saker, samt lyssna in om de skulle behöva hjälp. Men ta inte över ansvaret eller tvinga fram rensningen av andras prylar och hem även även om de skulle vara skönt för dig. Det riskerar bara att skada er relation och orsaka onödig stress.
Hur mycket lägger du dig i andras prylar och rensande?
